Alexandra

Det finns nog ingen bok som jag känt en så stark inre maning att skriva som Alexandra. Så många gånger har jag fått frågor om alla de andra religionerna. Hur de förhåller sig till varann och vad man ska tänka när man möter en muslim eller en hindu. Jag insåg snart att något måste sägas i detta ämne och gradvis började jag förstå att en av dem som skulle säga något nog ändå var jag.

Jag ville skapa en vacker historia, låta en person som inte visste särskilt mycket om religion nyfiket och naket möta alla de olika världsreligionerna. Därför skapade jag Alexandra Kantoni. Hon växte upp på Lidingö utanför Stockholm. Alexandras föräldrar var inte alls intresserade av religion, flickan var varken döpt eller konfirmerad. Alexandras föräldrar jobbade mycket och var sällan hemma. Det var däremot hennes nio år äldre bror. Ända sedan Alexandra var sex år gammal hade han utnyttjat henne sexuellt. Övergreppen fortsatte långt upp i tonåren. Detta skapade så oerhört mycket av skuld, skam och hat. När Alexandra var arton fick hon beskedet att magvärken som plågat henne en tid orsakades av cancer. Läkarna opererade men då var det redan försent. Alexandra fick veta att hon bara hade sex månader kvar att leva.

det läget hörde Alexandra talas om en eremit som levde högt uppe bland Himalayas berg. Eremiten bodde på 4500 meters höjd i Anapurnaområdet och ryktet sa att eremiten kunde utföra extraordinära mirakler. Eftersom läkarna i Sverige inte kunde göra något mer beslutade sig Alexandra för att gripa halmstrået. Hon ger sig iväg till Nepal och träffar eremiten. Denne utför någon sorts ritual på henne. Riktigt vad som händer vet nog ingen, men Alexandra känner sig botad. Samtidigt har Alexandra fått känna stillheten och friden uppe bland bergen. Hon inser att bergen, vidderna och vinden ger henne någonting som hon aldrig upplevt förut. Därför ber hon eremiten att få stanna.

Man kan givetvis inte stanna hos en eremit. Då är han ju ingen eremit längre. Ändå får Alexandra faktiskt göra det. Eremiten har ett annat eremitage lite längre norrut som han själv beger sig till. Alexandra får stanna kvar. I tystnaden och stillheten uppe bland bergen upplever Alexandra friden och kraften i de ändlösa vidderna. Aldrig hade hon varit i närheten av några sådana känslor förut. Hon känner sig trygg, hon känner sig fri. Och hon känner sig frisk. Men tiden går. Gradvis kommer en vag känsla av oro, en sorts inre rastlöshet. När eremiten kommer ner för att se till Alexandra börjar hon ställa frågor som eremiten inte riktigt känner sig bekväm med. Därför rekommenderar han att Alexandra ska söka upp ett hinducenter i Indien. Han ber henne tala med Mata Ana.

Alexandra lämnar eremiten. På vägen till Indien snubblar Alexandra över ett buddhistkloster. Hon stannar där en tid, får undervisning av ledaren i klostret och munkarna lär henne meditera. När hon sedan når hinducentrat visar Mata Ana på några av de närmast ändlösa djupen i hinduisk religion. På centrat träffar Alexandra också en muslimsk kille som erbjuder henne att följa med till en Koranskola i Syrien. Alexandra gör det, möter professorn på skolan, hör hans föreläsningar och hon får lära sig arabiska. Hon får till och med göra vallfärden ner till Mecka. Efter ytterligare en tid gör sig sjukdomen ändå till känna. Alexandra återvänder till Sverige och hamnar på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Där möter hon en koptisk läkare från Egypten. Denne berättar för Alexandra om sin kristna tro.

På så vis får Alexandra möta primitiv urreligion hos eremiten i Nepal, hon får se levande buddhism genom munkarna och hinduism hos Mata Ana vid Gangesflodens strand. Och hon får lyssna till föredrag av professorn på Koranskolan i Syrien. Slutligen möter hon också kristendomen genom den koptiske läkaren på Karolinska sjukhuset.

När Alexandra kommit så långt på sin resa gör hon sina reflektioner, drar slutsatser av allt det hon varit med om. Och som alltid går Alexandra sin egen väg…

Alexandra gjorde en både lång och i många bemärkelser hissnande resa. För mig var arbetet med boken också en lång och hissnande resa. Den tog mig åtta år att skriva. Som research läste jag mer än 400 böcker, jag reste till både norra och södra Indien, var i Syrien och Mellanöstern. Och självklart på Lidingö och Karolinska sjukhuset. Jag fick anledning att prata med massor av människor från så många olika bakgrunder. Frågeställningarna kring boken var för mig nödvändiga att ställa. Tillsammans med Alexandra har också jag gjort en mycket lång resa. Jag är tacksam för allt jag lärde mig under den resan. Och jag vet att många av de som läst boken ”Alexandra” fått göra en liknande resa.