Allt är inte till salu

Jag satt hemma hos ett yngre par. Det var tre månader kvar till bröllopet och vi pratade om hur allt skulle bli.
De hade tänkt ha vigseln ute på en äng alldeles framför en stor, mäktig ek. Några av stans duktigaste solister skulle sjunga, vi pratade musik, psalmer och textläsningar. Allt var genomtänkt och annorlunda. Alldeles uppenbart ville brudparet att detta skulle bli ett riktigt sagobröllop.
Till sist frågade jag hur de tänkte göra sin entré. Det märktes att brudgummen väntat på just den frågan, för han log hemlighetsfullt.
-Vi vet inte säkert, sa han. Men jag känner en äldre man som har en gammal veteranbil från 30-talets Tyskland. Han tar aldrig ut den om det inte är bra väder och han låter ingen annan köra. Men om det blir fint väder och mannen är frisk så kanske vi kommer att åka i den.

Så kom då äntligen bröllopsdagen med strålande sol och högsommarvärme. Ett sjuttiotal gäster stod i en halvcirkel runt den gamla eken och väntade. Ryktet om att brudparet kanske skulle komma i en fin gammal veteranbil hade spritt sig och alla spanade förväntansfullt ner mot den lilla grusvägen. Till sist hördes ett motorljud närma sig. Några sekunder senare uppenbarade sig bilen. Och jag lovar – också de som inte visste någonting alls om bilar kunde se att detta var något alldeles speciellt.
Veteranbilen stannade i höjd med eken, farbrorn steg ut, öppnade bakdörren och så stod brudparet där. De var verkligen vackra och de strålade av glädje. Ändå tror jag att många av bröllopsgästerna tittade mer på bilen än på brudparet.
Efter vigseln var vi några som gick bort och pratade med farbrorn. Han berättade att han varit nere i Tyskland strax efter andra världskriget och köpt bilen. Då var den i ganska dåligt skick. Sedan hade den gamle mannen ägnat större delen av sitt liv åt att putsa och meka med bilen, han hade haft isär varenda mutter åtskilliga gånger och allt, precis allt var skött med en pedantisk noggrannhet.
Men så berättade farbrorn att det ringt en man från Tyskland som ville köpa bilen.
-Jag förklarade för honom att bilen inte var till salu, men mannen från Tyskland bad att ändå få komma upp och titta på den. När han fick se bilen blev han alldeles till sig. Han insåg ju att det inte fanns många sådana här exemplar kvar i världen. Och att den här bilen var i skick som ny. Så han bjöd en miljon svenska kronor för den. Jag svarade att bilen inte var till salu.
Då bjöd han två miljoner kronor. Men jag förklarade att bilen ändå inte var till salu. Mannen höjde till tre miljoner. Återigen sa jag att bilen inte var till salu.
Då såg den kostymklädde mannen allvarligt på mig. Jag såg hur hans ögon blixtrade.
-Allting är till salu, sa han. Till rätt pris är allting till salu.
-Nä du, sa jag. Det spelar ingen roll hur mycket pengar du än kommer med. Min bil är inte till salu. Inte för något pris i världen. Jag säljer den aldrig!
Och så fick den kostymklädde mannen återvända hem utan bil.

Vi stod där, en hel grupp bröllopsgäster och lyssnade till den gamle farbrorn. En av gästerna drog häpet efter andan.
-Att du inte sålde, utbrast han. När du blev erbjuden så mycket pengar. Det hade jag aldrig kunnat motstå…
Den gamle farbrorn gick fram till sin bil. Tankfullt la han sin rynkiga hand på den bulliga, blankpolerade framskärmen.
-Vad ska jag med en massa pengar till? sa han. Jag har så jag klarar mig. Då har jag mycket hellre min kära gamla veteranbil stående hemma i garaget.

Jag tänker på den gamle mannen ibland. Hur rätt han hade. Allting är inte till salu. Det får inte vara det. Man säljer inte värderingar och tankar kring det man tror och tycker är rätt, inte kärlek och vänskap mot dem man älskar. Man säljer inte gåvan att få vara frisk. Eller att vara fri. Och man säljer inte det som varit ens livsuppgift. Det handlar om värdighet och respekt. Att inte sälja sin själ. Det var därför den kostymklädde mannen fick åka tillbaka med alla sina pengar. Det är därför veteranbilen får stå kvar i garaget hemma hos den gamle farbrorn fortfarande.