Om änglar kunde tala

När jag var klar med ”Vägen genom” kände jag att jag väldigt gärna ville fortsätta skriva.

Samtidigt jobbade jag med ungdomar. Både nu och då fick jag frågor som handlade om viktiga saker i deras liv. Det kunde ha att göra med självbild och självförtroende, om att hitta sin livsuppgift och vilken utbildning eller jobb man skulle välja, om det går att veta ifall den man är ihop med verkligen är den ”rätte” och hur man i så fall får denna relation att hålla. Andra frågade om hur man kunde vara säker på att Gud fanns och att Kristendomen verkligen är sann. Eller hur man gjorde för att växa som kristen, hur bön och bibelläsning fungerade. Jag fick frågor kring sexualitet, någon undrade om Guds ledning och hur man kan veta vad som är Guds vilja men ens liv. Kort sagt, massor av frågor som rörde det kristna livet och hur det är att vara ung.

Med många av dessa frågor som grund växte långsamt berättelsen fram. Den handlade om en kille som hette Frank. Han växte inte upp i ett kristet hem men när han sedan blev kristen ställdes han inför många av de frågor som hans kristna kamrater tyckte var självklara.

När man skriver en bok behöver man nog ha en tänkt läsare eller målgrupp. Jag skrev för 17-åringar. Det betydde att jag kunde ta upp en hel del ganska komplicerade frågeställningar och problem. Samtidigt visste jag att 17-åringar sällan läser vidare ifall det inte är en tillräckligt intressant och spännande historia. För mig var detta en viktig sporre. Jag ville skriva en så rafflande berättelse att sidorna vände sig själva. Samtidigt ville jag ta upp så viktiga och ärliga frågor att det också gav något för själen och för livet. Jag arbetade med ”Om änglar kunde tala” i sju år. Aldrig på heltid utan bara som en slags hobby under tidiga morgnar och sena kvällar. Var jag än befann mig hade jag alltid med mig ett kollegieblock med några scener från Franks liv. Skrivandet blev min ständiga följeslagare och vän.

En spännande sak jag snart upptäckte var hur mycket research som faktiskt krävdes. Frank utbildade sig till läkare, blev neurokirurg och flyttade till Afrika. Visserligen hade jag arbetat en del år på sjukhus, jag hade varit med om både operationer och obduktioner men jag var inte läkare och definitivt ingen neurokirurg. Och jag hade aldrig varit i Sudan. Parallellt med skrivandet fick jag läsa ganska många böcker i kirurgi och allmänmedicin, sätta mig in i en hel del av de frågeställningar Frank brottades med. Jag fick läsa Afrikaskildringar och böcker om Sudan. Och jag rådfrågade åtskilliga läkare, afrikamissionärer och teologkollegor. Också detta var en spännande del av skrivandet.

Till en början var förlaget ganska tveksamma när de fick mitt tjocka manuskript. Att ge ut en ungdomsroman på närmare 400 sidor. Vågade man det? Läste verkligen ungdomar böcker? Självklart visste inte heller jag ifall boken skulle fungera, men den gjorde faktiskt det. ”Om änglar kunde tala” kom ut 1996. Den har tryckts om tio gånger och getts ut i mer än 35.000 ex. Och många, många har berättat för mig vad boken fått betyda…